Ge barn bättre hälsa och studieresultat — genom hållbart resande

Resan till och från skolan är mer än en transportsträcka. Hur barn och ungdomar tar sig till skolan och vad de gör under resan har betydelse för deras studieresultat och psykiska välbefinnande. Det visar ny forskning.

Jessica Westman, doktor i psykologi vid Karlstad universitet forskar på hur resor påverkar barns psykiska välbefinnande. Hennes forskning visar att barns välmående och prestation kan kopplas till hur de reser till skolan. Det handlar bland annat om vilket färdmedel de reser med, vad de gör under resan och hur lång restid de har.

Jessicas studier inkluderar ungefär 600 barn i Skåne och Värmlands län i årskurs fyra, sex och åtta. Barnen fyllde i enkäter direkt vid ankomst till skolan och innan hemgång på eftermiddagen. De fick också utföra ett kognitivt test för att undersöka relationen mellan färdmedel och prestation.

Piggare, gladare och mer mentalt aktiverade

Vad visar då resultaten? Studien visar att barn som är aktiva under resan, till exempel genom att prata med kompisar, blir mentalt aktiverade redan innan de kommer fram till skolan. Det här påverkar deras skolprestation positivt. Barnen som åker buss, cyklar eller går uppger dessutom att de känner sig piggare och gladare jämfört med de barn som blir skjutsade i bil.

Ytterligare ett resultat är att de barn som använder sin mobiltelefon under resan ofta presterar bättre under skoldagen. Det kan delvis förklaras med att en del interaktiva spel är positiva för kreativiteten och tankeförmågan. De barn som skjutsas med bil är istället tröttare både under resan och under skoldagen. De är också minst nöjda med sin resa.

Bra med längre restid

Många föräldrar väljer att skjutsa sina barn till skolan då de anser att cykel, gång eller skolbuss tar för lång tid. De ser det också som praktiskt med bil. En del väljer bil för att de anser att det är tryggt för barnen. Samtidigt har restid som är längre än 15 minuter positiv effekt på barns prestation, vilket kan vara värdefullt för föräldrar att veta.

Jessicas forskning visar att barn med längre restid har fler möjligheter att ägna sig åt de aktiviteter som är positiva för deras välmående. Barn som cyklar, går och åker skolskjuts har möjlighet att umgås med sina vänner och bli både fysiskt och mentalt aktiverade.

Barn som skjutsas i bil till skolan rapporterar färre aktiviteter och pratar i regel mindre längs vägen. Bil kan närmast ha en sövande effekt och ibland fylls bilresan av smågnabb och stress. För barnen kan det ha negativ effekt för både välmående och prestation.

När bilen är ett måste

Nu är det trots allt så att många barn saknar alternativ till bilen. Det rör sig till exempel om barn som inte uppfyller kriterierna för att få skolskjuts men bor vid en starkt trafikerad landsväg. Föräldrar ska inte känna skuld för att de måste skjutsa sina barn. Men ett tips är att försöka göra bilresan så rolig och mentalt aktiverande som möjligt. Prata, sjung eller gör någon rolig billek! Det kan låta banalt, men den här typen av aktivering kan ha en positiv inverkan på barnens prestation och mående under dagen.

Hur barn och ungdomar reser i vardagen påverkar inte bara deras välmående och hälsa utan också deras framtida resvanor. Hur vi reser som barn ligger faktiskt till grund för hur vi reser som vuxna. I takt med att människors hälsa och psykiska välmående blir allt sämre ökar även bilresandet. Kanske är det dags att på allvar se över vår nästa generations resvanor och hjälpa dem få in goda resvanor som gynnar både deras hälsa och miljö.

Vad kan vi göra framåt?

Jessica menar att dessa resultat gör att vi behöver förändra vårt sätt att vi se på barns resor. Det är inte bara ett sätt att förflytta sig från en plats till en annan. Det påverkar dem både fysiskt och psykiskt och ger effekt på deras studieresultat.

Om nästa generations resenärer skall utveckla hälsosamma resvanor, både för miljö och hälsa, bör barns upplevelser tas på allvar. Eftersom barn upplever cykel, gång och skolskjuts som positivt bör dessa färdmedel bli mer lättillgängliga. En väg att gå kan vara att barns skolresor blir en del av de transportpolitiska målen. Då kan också planering av gång och cykelvägar bli en del av bebyggelsestrukturen. Det är också viktigt att trafikmiljön runt skolorna anpassas så att barn som kliver av skolbussen eller kommer gående inte utsätts för onödig fara.

Skolskjutsverksamheten bör också ses över. Idag är det är ett problem att många föräldrar tycker det är mer praktiskt att ta bilen än att låta sina barn åka skolskjuts. Genom att arbeta med skolskjuts kan det bli ett mer attraktivt färdmedel i den stressiga vardagen.

Vad krävs för att vi ska våga skicka våra barn själva till skolan igen?

”Det är kaos hos oss, speciellt på mornarna.”

”Det blir farligt med all trafik runt skolan speciellt för de elever som kommer gående.”

”Det blir en osäker miljö i och med trafiken runt skolan när många föräldrar kör sina barn, och då känns det farligt att låta barnen gå själva till skolan.”

Detta är röster från skolor i Göteborgsområdet. Inför höstens skolstart gjorde vi en rundringning för att ta tempen på trafiksituationen runt skolorna. Rektorer och andra ansvariga var rörande överens om vad problemet är. Det inte är hastigheten, det är föräldrarna. Slutsatsen är enkel: om föräldrar slutar att skjutsa sina barn i samma utsträckning som nu, så är trafikmiljön inte längre ett problem.

I dag är det färre än hälften av alla barn som går eller cyklar till skolan. Allt fler föräldrar väljer att skjutsa sina barn, med motiveringen att det är så mycket trafik runt skolan. Johan Nyhus, kommunalråd i Göteborgs Stad, talade på Tylösandsseminariet häromveckan. Han betonade det ologiska i resonemanget att köra våra barn och lämna dem precis utanför skolan. Istället för att skydda våra barn, bidrar vårt beteende till att skapa problem. Det logiska är att ju färre som kör, desto mindre trafik blir det och desto säkrare blir miljön. Men då måste någon våga börja med att sluta skjutsa.

Varför tar inte våra barn sig själva till skolan längre? Tittar vi några årtionden tillbaka var det inget alternativ att bli skjutsad. Själv minns jag min mormor som berättade om milslånga promenader till och från skolan. För oss som är medelålders idag var det inte riktigt lika illa, men att gå eller cykla till skolan var en självklarhet för de flesta. På 1970-talet var det 90 % av barnen som gick eller cyklade. Därefter har cyklandet minskat i en oroväckande fart bland barn. Varför? Det har även regeringen funderat på och har därför gett VTI (Statens väg- och transportforskningsinstitut) i uppdrag att utreda varför barn och unga inte cyklar idag.

Karl de fine Licht, som är doktor i praktisk filosofi på Chalmers, menar att vi kortsiktigt skyddar våra barn när vi kör dem, när det istället är de långsiktiga effekterna vi bör beakta. När vi kör våra barn överallt så krymper deras värld. Skolan och hemmet blir små öar som inte har något samband. Med fler barn ute på gatorna tvingas trafikanterna att bli mer uppmärksamma och till följd av det blir trafiken säkrare att vistas i. Givetvis måste vi ha i åtanke att barn har olika trafikmognad, och att mindre barn inte ska släppas ut själva. Men vi måste bli bättre på att träna våra barn, redan i tidig ålder. Antalet barn som skadas i trafiken i dag är väldigt få. Skolvägar och trafikmiljön är mycket säkrare nu än tidigare. Är vår rädsla obefogad?

Värre är kanske det faktum att stillasittande är farligare än rökning. I dag har barn ungefär 15 % sämre hjärt- och kärlkondition jämfört med barn för 30 år sedan. Att ta sig till skolan på egna ben eller på cykeln innebär inte bara vinster för miljön. Det blir även vinster för barnen. De blir piggare och mer redo för en dag i skolbänken. Om detta vittnar Luleå kommun, som talade på vår konferens Barn, Liv och Trafik i våras. Där genomfördes ett hälsoprojekt i en skola och barnen fick cykla tillsammans. Eleverna säger själva att de har blivit gladare och att kluriga mattetal har blivit lättare att lösa efter en cykeltur. För det är så, det är inte bara kroppen som mår bättre av rörelse. Även knoppen mår toppen. Vid fysisk aktivitet växer hjärnan och problemlösningsförmågan ökar.

Barn i skolåldern är en viktig målgrupp för oss på NTF Väst. Vem bär i dag egentligen ansvaret att lära våra barn att bli säkra i trafiken? Är det skolan? Är det föräldrarna? Det övergripande målet för NTF Västs verksamhet är Nollvisionen och nystarten av visionen har ett större fokus på just oskyddade trafikanter. På Tylösandsseminariet diskuterades denna omstart. Nollvisionens fader Claes Tingvall dristade sig att sia om framtiden och uttryckte en önskan om hur det borde se ut:

”Jag vill se att vi får ett mänskligare samhälle, där vi till och med kommer våga skicka våra barn till skolan själva igen!”

Fem goda skäl som hjälper oss på traven att uppfylla Claes önskan:

1. Det blir en säkrare trafikmiljö med färre bilar runt skolan om fler cyklar eller går istället för att bli skjutsade.

2. Barnen blir piggare och håller sig lättare friska om de börjar dagen med en cykeltur eller en promenad. Det är bra för barnens inlärning och minne att röra på kroppen regelbundet.

3. Renare luft med mindre utsläpp runt skolan.

4. Goda vanor som formas i barndomen hänger ofta med upp i vuxenlivet. Ett hälsosammare, roligare och miljövänligare sätt att transportera sig på än cykel är svårt att hitta.

5. En cykeltur eller en promenad ger tillfälle att prata med barnen och ge dagen en positiv start. När ni cyklar tillsammans lär sig barnen trafikregler och vilka faror som finns i trafiken. Det ger en större trafikmognad den dagen när de själva ska ut i trafiken.

/ Anna Swedestam, NTF Väst

Ett steg på vägen

Fysisk aktivitet – en bristvara

Barn som växer upp idag förväntas ha en kortare livslängd än sina föräldrar, bland annat på grund av inaktivitet. Fysisk aktivitet ger många hälsofördelar för barn, till exempel positiva effekter för muskler, skelett och hjärta. Studier har även visat på ett samband mellan barns fysiska aktivitet och förbättrade studieresultat. Trots att fysisk aktivitet är en viktig faktor när det gäller hälsan så når endast en mindre del av svenska barn den rekommenderade nivån. Ett sätt att förbättra den här situationen är att uppmuntra barn att gå och cykla till skolan.

Skola, föräldrar och gamification

Skolan är en arena för att nå alla barn och unga och har därmed en grundläggande roll i arbetet för en god och jämlik hälsa, både i sin roll som ansvarig för utbildning och som plattform för ett hälsofrämjande arbete. Föräldrar har ett ansvar för sina barn och socialt stöd från föräldrar är en viktig förutsättning för fysisk aktivitet. Framförallt när det gäller de mindre barnen kan föräldrar uppleva aktiva skoltransporter som ett hot mot barnens säkerhet och föräldrarnas attityder är en viktig utgångspunkt för barns möjlighet att gå och cykla till skolan.

Barns skärmtid har ökat och ett vanligt perspektiv är att betrakta smarta telefoner, dataspel och liknande teknologi som ett hot mot barns hälsa och studieresultat. Men den interaktiva teknologin är här för att stanna och det är inte fruktbart att arbeta mot den eller att betrakta teknologin som ett problem. Att istället nyttja barns intresse för spel och överföra spelkomponenter till någonting som inte är ett spel kallas gamification. Det kan skapa engagemang och motivera till fysisk aktivitet.

Aktiva skoltransporter á la Luleå kommun

I Luleå kommun pågår just nu ett forskningsprojekt kring aktiva skoltransporter. För att öka barns fysiska aktivitet har vi utvecklat en intervention som främjar barns aktiva skoltransporter och vi använder oss av spelkomponenter för att öka motivationen hos både barn och föräldrar. Projektet bygger även på empowerment, eller delaktighet, vilket innebär att forskare, lärare, föräldrar och barn är delaktiga på olika sätt för att skapa interventionen. Genom att använda delaktighet ökar möjligheten att skapa en hållbar intervention. Här är en kort sammanfattning av de resultat som hittills framkommit:

1. Gamification – en framgångsfaktor i undervisningen

Att till exempel räkna antal kilometer och mäta detta på en karta var motiverade för barnen och kunde integreras naturligt i undervisningen. Uppdragen utgick från de ämnen som barnen ska lära sig i respektive årskurs och både lärarna och barnen upplevde att den praktiska kopplingen gjorde undervisningen roligare och mer lärorik.

2. Beteendeförändring ger attitydförändring 

Innan projektet fanns en del tveksamhet och ifrågasättande från föräldrar men detta förändrades under projektets gång.

3. Redo för skola

Barnen var piggare i skolan och att de hade mindre ”kryp i benen”. Barnen var gladare, framförallt på morgonen, och de hade oftast pratat av sig på vägen till skolan vilket gjorde att de var mer redo när undervisningen startade. En oväntad förändring var att barn som tidigare ofta varit sena till skolan nu kom i tid. En anledning till detta var att de cyklade eller gick tillsammans och när en kompis väntade var de mer motiverande att komma iväg.

4. Bygger nya relationer

Barnen gick och cyklade i mindre grupper och detta gjorde att barn som tidigare inte hade umgåtts lärde känna varandra. Barnen kände sig mindre ensamma och lärarna bekräftade att detta hade förbättrat den psykosociala miljön. Barnen beskrev hur de kunde hjälpa och motivera varandra och den sociala samvaron gjorde färden till och från skolan rolig.

Sammanfattningsvis finns ett behov av att öka barns fysiska aktivitet inte minst eftersom tidiga vanor har en tendens att följa med upp i vuxen ålder. Aktiva skoltransporter med hjälp av empowerment och gamification är ett sätt att nå många barn och ger dessutom bonuseffekter när det gäller det sociala samspelet mellan barnen, inlärning, ökad trafiksäkerhet och minskad miljöpåverkan.

/Anna-Karin Lindqvist, filosofie doktor i fysioterapi och lektor vid Luleå universitet.

Bild: Agneta Forssén.

Kombinerad mobilitet ska göra vardagen enklare

För många är kollektivtrafiken det bästa valet för nästan alla vardagens resor, men inte riktigt alla. Antingen är det barn som behöver skjuts till fotbollsturneringar och grovsopor som ska köras till tippen eller så är det helgernas storhandlingar som kan vara svåra att utföra med buss eller spårvagn.

Vardagsutmaningar som dessa leder till att folk köper dyra bilar som de egentligen inte behöver speciellt ofta. Och när du väl har en bil – ja då är det både ganska billigt och bekvämt att använda den istället för att ta cykeln till tågstationen. Det här vill vi motverka. Vi vill minska behovet av att äga bil genom att göra det enklare att komplettera kollektivtrafiken med andra typer av transporttjänster.

Vi kallar det kombinerad mobilitet. Internationellt kallas det ofta Mobility as a Service (MaaS). Grunden är dock densamma – att med kollektivtrafiken som ryggrad kombinera en flora av transporttjänster för att därigenom kunna skapa individanpassade erbjudanden som bättre möter användares faktiska transportbehov.

I Västra Götaland har utvecklingen av kombinerad mobilitet pågått länge. Under 2014 testade 70 hushåll i Göteborg en tjänst som hette UbiGo. Genom tjänsten köpte hushållen månadspaket av kollektivtrafik, samåkning, biluthyrning, taxi och cykelpool som de sedan fick tillgång till via en och samma app. Resultatet var positivt. Testanvändarna gillade tjänsten eftersom den gjorde vardagen enklare, och i genomsnitt körde de mindre bil – bra både för användarna och för samhället alltså.

Sedan dess har Västra Götalandsregionen och Västtrafik fortsatt att arbeta för att den här typen av tjänster ska kunna lanseras. Just nu samarbetar Västtrafik med bland annat Samtrafiken i ett projekt som heter Swedish Mobility Program. Ett av målen i projektet är att från och med 2018 göra det möjligt för andra företag att sälja Västtrafikbiljetter digitalt. Förhoppningen att det ska leda till att företag utvecklar och lanserar kombinerade mobilitetstjänster i Västra Götaland. Några exempel på företag som jobbar med sådana tjänster, förutom UbiGo, är MaaS Global, Tuup och Mobilleo. Men Västtrafiks plan är inte att styra exakt vilka kombinerade mobilitetstjänster som lanseras, utan snarare att möjliggöra att en palett av tjänster etableras som sammantaget bidrar till ett mer hållbart resande i Västra Götaland.

Det är inte bara i Västra Götaland som kombinerad mobilitet är på agendan. Det är ett hett ämne både nationellt och internationellt. I Sverige har en expertgrupp kopplad till Näringsdepartementet utvecklat en färdplan för kombinerad mobilitet i Sverige och på EU-nivå har en rad myndigheter och företag organiserat sig i en MaaS-allians med syfte att främja utvecklingen. Den senare föreslår att kombinerade mobilitetstjänster har potential att snart vara bekvämare, hållbarare och billigare jämfört med privatägda bilar och förutspår därför att de kommer att ersätta bilar i sådan takt att marknaden för kombinerad mobilitet är över tusen miljarder euro år 2030. Låt oss hoppas att åtminstone en bråkdel av den visionen är sann och att vi snart ser de första effekterna här på Västkusten.

/ Göran Smith, Regionutvecklare på Västra Götalandsregionens avdelning för kollektivtrafik och infrastruktur

Transportsystemet är i stort behov av förändring – om vi ska göra det hållbart

Omställningen från oljeberoende till fossilfria energikällor behöver gå fort. Urbaniseringen innebär att allt fler rörelser av människor och gods sker i städer, samtidigt som bostäder, arbetsplatser och andra urbana funktioner konkurrerar om samma ytor. Luftutsläpp och buller från trafik leder till allvarliga hälsoeffekter och fortfarande förolyckas människor i trafiken.

Samtidigt finns det väldigt positiva tekniska utvecklingsströmmar. Elektrifieringen leder till betydligt effektivare energianvändning och till att luftutsläpp inte längre sker i gaturummen. Elfordon är väldigt mycket tystare än andra fordon i hastigheter under 40 kilometer i timmen. Digitaliseringen innebär att vi kan nyttja fordon bättre och effektivisera styrningen av trafik. Automatiseringen gör fordonen säkrare vilket minskar antalet olyckor samtidigt som nya möjligheter öppnas för drift och effektivt underhåll.

Det finns helt enkelt stora möjligheter att lösa en del av problemen med hjälp av ny teknik. Samtidigt är det ruskigt svårt att få genomslag för ny teknik. Av Sveriges cirka 4,7 miljoner bilar var bara cirka 7 500 helt eldrivna år 2016, för att ta ett exempel. (Enligt siffror för 2016 från elbilsstatistik.se)

Varför tar det sådan otrolig tid innan förändringar genomsyrar transportsystemet? Jag har funderat rätt länge på det och fick lite hjälp på tanketraven av att läsa en artikel av holländske forskaren Frank Geels. Han beskriver samhället som bestående av olika ”socio-tekniska system”. Om vi ska byta ut en fundamental teknik, till exempel dieselmotorn, så är det inte bara själva motorn som behöver bytas utan samtidigt väldigt många andra faktorer. Laddinfrastruktur behöver komma på plats. Ingenjörsutbildningar behöver ändra inriktning. Chaufförer behöver våga välja nytt. Produktionslinor och affärsmodeller förändras. Mekaniker utbildas till elektriker. Ideal och images förflyttas. För att en systemförändring ska kunna ske behöver väldigt många olika individer och arbetssätt ändras. Det är svårt. Det tar tid. För det är lättare att finna farhågor än att säga ”ja” när stora komplexa system påverkas.

Ett sätt att ändå komma vidare, har vi märkt på Trafikkontoret, är att våga testa! Vi har under många år tillåtit oss att lära och testa mitt i verkligheten, tillsammans med medborgarna. För det är när vi testar som vi förstår var i det socio-tekniska systemet som de största hindren finns. Kanske är det inom lagstiftningen snarare än inom tekniken? Och när vi ser att testerna fungerar väl, så vågar vi förändra.

/Malin Andersson avdelningschef Utveckling och internationellt, Trafikkontoret Göteborg